Dräkten vi slutar tro

Vi är fast beslutna att leta efter Wally, kamouflerad bland folket, men Vad sägs om Wally? Han vet vem han är och var han är? Inte eventuellt. Kanske Under sin tröja endast av ränder och deras speciella tillbehör Försök att förvirra dig själv och de som hävdar, medan du hittar din vitala gömställe. För precis som Wally, Vi döljer också varandra med ett skal att vi gör definition av vår person och på samma sätt behöver vi ett skydd där vi kan vara oss själva. Och som i själva livet är att de tycker att du är väldigt lätt.

Det komplicerade är att hitta sig själv eller göra det utan att gå förlorad mellan sidor och sidor med samlarmoment. Och ibland går vi förbi instinkt och glömmer vart vi vill åka, eller så vet vi perfekt vad vårt mål är och vi förlorar oss själva i processen. Men fröken kan vara en unik upplevelse om vi lägger åt sidan den traumatiska delen och drar nytta av tiden för att göra vår person till en rad möjligheter.

Om vi ​​slutar öppna dörren till onödiga saker och vi började ta bort zancadillorna som vi strävar efter att få varje gång gränserna är suddiga.

Vitala övergångar är oundvikliga. Men det finns existentiella kriser. Vem är jag verkligen?.Vad vill jag göra åt mitt liv? Vad håller ödet mig?. Svaren måste leta efter dem inom oss. Men ibland ställer vi inte ens rätt frågor, eller så har vi inte modet att ställa dem. Och det är att kriser är modiga. De som lyssnar på sina tankar och ger sig själva möjligheten att avvika för att hitta sin plats. Och de kan bara orsaka tillväxt, även om principen orsakar förvirring och obehag. Eftersom lösningar endast uppstår när det finns problem. Och upptäckter inträffar när vi går längre. bortom oss själva.

Kanske kommer vi att möta en livstid. I varje steg vi laddar upp kommer vi att fortsätta vilja sträva efter mer. Vi kommer fortfarande att vilja ändra saker, avsätta andra och prova de som vi inte har tillåtit tidigare. Alltid se imorgon, för framtida ändamål. Och vi glömmer att ägna tid åt att lära oss djupare till vår trötthetspartner. Vår mest intima jag. Vad uttrycker när strålkastarna slocknar, vad som insisterar på att få innesluten när vi vill tystna vår rutin. Vi har en livstid att träffas. Och vilket otillräckligt görs.

Kanske om vi börjar idag för att försöka känna igen varje gång vi ser varandra i en spegel kan vi identifiera oss med varje prestation och driva oss själva att fortsätta efter varje misslyckande. Kanske om vi börjar ta bort det skalet som hindrar oss från att vara naturliga kan vi ansluta till aspekter som vi aldrig hade rymt det tidigare. Och sedan samma om. Då kan vi stoppa mallar och skriva vår egen berättelse. För att även om vi måste gå ut och bryta några rader, gömma sig överflödiga inom parentes och bestämma oss för att skriva stora bokstäver som ett sätt att börja efter en mental punkt, kommer det att vara vårt och vi kan aldrig bebracha oss själva för att vi inte har skrivit det med argument som gjorde oss lyckliga.

Foto med tillstånd av pressmästare